Alla inlägg den 20 januari 2011
Världens läskigaste film, säger sexåringen, men kan inte sluta titta. När Kloke förlorar sitt ena öga i vishetens brunn lämnar han rummet. Samma när Flaxa Mildväder spår olycka i sin väv och när mamma Sofia oroligt manar på barnen att hålla sig i närheten.
Men ”Glasblåsarens barn” av Maria Gripe är ju en historia som kittlar, skrämmer och fascinerar. Filmatiseringen är riktigt bra – sexåringen kommer tillbaka. Regissör Anders Grönros och skådespelare som Stellan Skarsgård, Thommy Berggren, Pernilla August och Lena Granhagen har fått filmen att bli nästan lika suggestiv och skön som boken. Jag såg den på bio när den hade premiär 1998 och ser den på dvd nu, med barnen.
Det finns så många klangbottnar i den här sagan, så mycket som man kan fundera över efteråt och diskutera. Hur kan Nana och Flaxa Mildväder vara systrar? Var det verkligen Klokes öga som Sofia fick i sin ring? Är det sant att man liksom Härskarinnan blir förtvivlad om alla ens önskningar i livet går i uppfyllelse? Och hur kommer det sig att glasblåsaren säljer så mycket bättre av sina konstverk efter det att han har blivit olycklig?
Det är lustigt det här med rädsla. Första akten av filmen är stillsam och realistisk, men det är här som sexåringen springer in och ut och knappt vågar titta. ”Värre än Star Wars”, frustar han, trots att det inte händer särskilt mycket. Inget våld, inget blod – bara suggestiv musik och en stillsamt olycksbådande berättarröst till idylliska scener från en fattig glasblåsar familjs vardag. Vi förstår att något hemskt ska hända barnen, men det tar ett bra tag innan det faktiskt sker.
Och då – när barnen har kidnappats, när katastrofen är ett faktum och vi är inne i filmens andra akt, då har sexåringen inga som helst problem med att titta längre. Jag tänker att det beror på att andra akten är gestaltad på ett mer surrealistiskt och skruvat sätt. Härskaren, Härskarinnan och Nana är som karikatyrer ur ”Alice i Underlandet” och de sadistiska dåd som de utsätter barnen för är därför inte läskiga på riktigt.
I tredje akten blir filmen realistisk och verklig igen – men då är räddningen nära. Sofia anlitar Flaxa Mildväder för att få tillbaka barnen, det goda segrar över det onda och i slutscenen återförenas familjen, Kloke får tillbaka sitt öga och man får gråta en skvätt – av lättnad.
För att ta reda på hur det kunde låta for jag till Hamburg. Deutsches Schauspielhaus ligger mitt emot järnvägsstationen och rymmer 500 personer. Klockan åtta klev Woody in på scen. Applåderna steg. Där var han, den slanke mannen med bylsiga manchesterbyxor, med uppkavlade ärmar, rufsigt grått hår och det bleka ansiktet med de svarta brillorna.
”God afton. Vi ska bjuda på en kväll med genuin New Orleans-jazz. Vi tycker om att spela för oss själva och blir alltid lika överraskade av att någon annan vill lyssna.” Woody spelar med slutna ögon. Och han börjar varje ny låt utan mellansnack och utan att invänta applåderna. Kanske är det för att markera att det är en ”privat stund”. Woody har även i filmsammanhang svårt för det som har med premiärer och röda mattor att göra. Han ”vill bara jobba”, inte bli graderad och vägd, inte vara med i något celebritets-skådespel.
”Det är en livshållning och håller dig borta från trubbel. Om du arbetar distraheras du. Det avhåller dig från att tänka för mycket på dig själv, hur dålig du är, eller bra. Det gör en ödmjuk.”
Han vet naturligtvis hur oberäknelig allmänheten kan vara. Steget från hyllad ikon till moraliskt ifrågasatt kan vara ögonblickligt. Han litar inte på andras omdömen utan följer – likt husguden Rilke – en egen kompass.
”Jag bryr mig inte om det omedelbara mottagandet. Jag är redan igång med en ny film innan de tidigare ens haft premiär”. Samma beteende. Inte bryr han sig om reaktionerna, mitt i applåderna är han redan igång med nästa låt.
Jag kommer att tänka på scenen i dokumentären ”Wild Man Blues” då en entusiastisk arrangör räcker blommor till Woody efter en konsert. Oförmögen att hantera gåvan slänger han blommorna ifrån sig. Enligt hans psykologi innebär mottagandet av beröm att man är publikens gisslan och förlorar sin integritet. Filmen ”Zelig” ägnas riskerna med att påverkas av andra. Man förlorar sin kärna. Vilket också händer Woodys filmregissör i ”Deconstructing Harry” – han blir suddig.
Ewa Cederstam letar efter minnesbilder, har svårt att komma ihåg vad som egentligen hände den där kvällen. Det regnar, vi står på Osbygatan i Malmö, vid hundrastgården. Hon tittar in genom ett portfönster, hon bodde här för länge sedan, flyttade hit precis efter studenten. Helst vill hon att vi ska gå; hon drar upp axlarna, tystnar. Frågar om fotografen kan skynda sig med bilderna, så att vi kan åka härifrån. I oktober 1986 blev Ewa Cederstam våldtagen här. Nu gör hon en film om det. För att kunna börja minnas. För att det har varit så svårt att prata om. Och för att hon tycker att vi måste våga prata, också om sådant som man inte pratar om.
– Jag vill ta tillbaka Malmö, kunna vara här utan att känna att jag går på minerad mark. Men framförallt vill jag visa unga kvinnor som själva har blivit utsatta att man faktiskt kan få ett ganska bra liv. Att man inte är förstörd för alltid. Det är en film jag själv hade behövt se efter det som hände mig.
Ewa Cederstam har arbetat som filmare och fotograf i femton år. 2003 gjorde hon kortfilmen ”Kvinnans plats” där hon lät fem kvinnor som blivit våldtagna berätta om vad de mindes ifrån övergreppen. Som att få ett knytnävsslag över tinningen så att man tuppar av. Sedan vakna av att han har satt en snara om halsen, skrattar, och drar åt. Säger att nu är man en riktig hora, för att man går med på något sådant här. Berättelserna vävdes ihop och lades som en ljudmatta till stillsamma filmade bilder av platser i Stockholm där våldtäkter begåtts. Bondegatan. Stadsgårdskajen. Klevgränd. Mosebacke torg. Vita liljans väg. Det sker överallt och hela tiden. Men det är tyst omkring dem som våldtas, och tyst omkring dem som våldtar.
– Folk säger ”Ja det är ju inte min man, inte min son, inte min pappa”. Jamen vem fan är det då? Det är svårt att våga se att ”vanliga” pojkvänner, fotbollstränare och chefer våldtar. Det är så himla stigmatiserat, och om man kliver fram och säger att man har blivit utsatt så börjar folk skruva på sig och undra vad det är för fel på en. Bilden av en våldtagen kvinna är svår att bära, det är omgärdat av så mycket skuld och skam. “Gjorde du inget motstånd? Varför sprang du inte bara iväg? Hur kunde det hända egentligen?”
Redaktionen poserar i trosor med en arm placerad framför bröstvårtorna och berättar att de verkligen älskar sina breda axlar/fylliga rumpor/små bröst. Size Hero har man döpt det till, en parafras på size zero-begreppet, den yttipyttiga klädstorlek (motsvarande svensk storlek 32, närmare bestämt) som krävs för att man inte ska etiketteras som fläskberg i modellkretsar.
Veckorevyn har en lång historia av att rikta in sig på tjejer och deras kroppsuppfattning – oftast med avklädd bildjournalistik. Jag var hälften så gammal som nu när man introducerade den mulliga modellen med medieprofilen Hannah Widell som posterflicka. Hon poserade med ett måttband för att visa att hon var sund trots sin vikt – det pratades om ”rumpkvot” eller något liknande – och hon var sprickfärdigt glad på varenda bild. Från resten av nittiotalet minns jag oräkneliga bild jobb i sofistikerat svartvitt där tjejer visade sig nakna och i kärleksfulla ordalag talade ut om sina olikformade bröst eller gropiga lår.
Det är, som det brukar heta, behjärtansvärt. Och visst: livet blir sannolikt rätt mycket behagligare om man älskar sin kropp än om man hatar den. Under en artikel i tidningen Resumé skriver en anonym kommentator att ”om VR lyckas nå ut till en enda tjej och får henne att vara nöjd med att vara storlek 38–42 så är det här lätt värt det”.
Men samtidigt illustrerar initiativet bara grundproblemet i att kvinnor – yngre och äldre – hela tiden avkrävs en mycket aktiv relation till sin kropp och hur den ser ut. Hela tiden förväntas man prata om den, värdera den, försvara den, älska den. Att likgiltigt bara gå runt i sin kropp är inget alternativ – med bilringar eller utan, med normbrytande rumpstorlek eller inte. Att visa upp den i all dess förmodade vanlighet – givetvis utan kläder – blir liksom det yttersta tecknet på att man är frigjord och attraktiv, som ett mycket konkret förkroppsligande av tidningen Cosmopolitans uppfodrande slogan ”Fun fearless female”. Ta plats, tjejer! Var härliga! Var förebilder! Ingen skulle komma på tanken att be en man visa upp och kärleksförklara sin fläckvisa bröstbehåring eller sneda penis i syfte att peppa andra män. Men sen slipper ju män fortfarande att reduceras till att främst representera sina kroppar.
Kvalitet, mångfald och ny originaldramatik har stått i fokus när festivalens produktioner från hela världen har valts ut. Inte en helt enkel uppgift visade det sig, cirka 550 förslag hade man att ta ställning till.
På onsdagen presenterades programmet av Michael Ramløse, ordförande för Assitej 2011, Niclas Malmcrona, generalsekreterare, och Petra Brylander, som är vice ordförande tillika Malmö stadsteaters chef.
– Assitej som bildades 1965 har gått från en eurocentrerad organisation till att bli global och för första gången är vi i två städer samtidigt, sa Michael Ramløse när han berättade om årets tema, ”Building bridges, crossing borders”, på Malmö opera där också invigningen kommer att ske 20 maj med en specialskriven föreställning för deltagarna som regisseras av Ronny Danielsson.
Mellan 20 och 29 maj erbjuder Assitej 2011 ett späckat teaterprogram, 47 produktioner, öppet för alla. I tio dagar får skolor och allmänhet tillgång till skådespeleri från kl tio på förmiddagen till tio på kvällen på tio scener i Malmö och lika många i Köpenhamn.
Mycket är nytt och bredden stor och spänner över dans, teater, opera, clowneri, mim, musik i föreställningar för de allra minsta upp till tonåren. En del kan förstås utan ord, annat kommer att tolkas på olika sätt.
– Det kan vara en synopsis på papper eller synkroniserad tolkning, till exempel, beroende på vilken föreställning det gäller, säger Michael Ramløse.
Av 47 produktioner är 20 danska och svenska. Att det är så många beror bland annat på stort intresse hos de utländska besökarna. Men det handlar också om pengar. Flera av de mer långväga gästerna har små finansiella möjligheter till resor utan en större del finansieras av Assitej. Pjäserna spelas flera gånger, sammanlagt 27 000 biljetter släpps.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|